När vi kom hem ifrån sjukhuset hade båda pojkarna fortfarande ett syrgasbehov (vi hade stora tuber som vi fick släpa runt i huset och pojkarna fick syrgasen i grimmor) så vi hade pulsoximetrar (som mäter puls och syresättning så att vi kunde justera flödet av syrgas) dygnet runt. Samt ett apnélarm på barnen nattetid.
När killarna kunde slippa syrgasen kopplade vi bort pulsoximetrarna efter ett par veckor och fortsatte med bara apnélarmen på natten. Varken T eller J hittade på ngt bus (bortsett från alla dessa falsklarm!).. T fick slippa även apnélarmet efter ett par-tre veckor. Men pga J´s problematik efter hjärnblödningarna så fick han behålla sitt larm ett tag till. Men nuuu efter att vi haft larmet på varje natt sen i Juli är det dags att släppa taget.
Pojkarnas pappa tog bort den sista sensorn från J´s mage igår kväll.
Jag undrar hur många gånger jag vaknat och kollat att J andats inatt. 10?
Tänk att man som förälder kan bli så beroende av ett övervak..ganska skrämmande egentligen?!
Egentligen är det kanske inte så konstigt med tanke på pojkarnas historia.
Nedan kan ni se pojkarnas sal, så som den såg ut första månaderna. Och alla övervak (Skåpen med puls, blodtryck, syresättning, andningsfrekvens) pojkarnas respiratorer och dropp (fettdropp, spoldropp, näringsdropp, flera sorters antibiotika).
Vi har liksom varit så fixerade vid larmen under så lång tid, så det kommer nog ta ett tag innan jag sover helt lugnt på natten.
 |
| Röda salen avd. 316 |
 |
| T, ca 800 gram med alla sina kablar.. hans livlinor. |
 |
| Graseby Apnélarm för spädbarn |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar